Idag börjar världshistoriens FN-konferens: Rio +20 – om hållbar utveckling och den framtid vi vill ha. Inför konferensen lade FN ut denna video där Ban Ki-moon klargör att en av hans högsta prioriteringsområden är hungerbekämpning och livsmedelssäkerhet. Det är inte ett sidoområde utan något fullständigt grundläggande för all mänsklig utveckling.
World Food Programme håller förstås med. Låt oss nu hoppas och be att Rio +20 utgör ett genombrott för hållbar hungerbekämpning så att den dag när alla kan äta sig mätta kommer snart.
Mediabevakningen av toppmötet är urusel i relation till mötets storlek, men här är litegrann för den som vill läsa mer: SR, SR, SvD, SvD, SvD, DN, DN, SVT.
COP 17 i Durban är över – och såväl vår miljöminister som FN:s generalsekreterare är glada för att man både rodde vidare Kyotoprotokollet och påbörjade en ny färdplan där alla länder ska vara med. Dock är många besvikna. Magnus Walan från Diakonia skriver på Twitter:
”@MagnusWalan: Ett avtal. Inkl Kyoto2. Men med vilka utsläppsminskningar? Devils in the details..”
På samma sätt är miljöpartisten Rebecka Carlsson besviken och kallar överenskommelsen för ett ”fyragradersavtal”. Naturskyddsföreningens generalsekreterare säger att det är utan innehåll och en seger för klimatförhandlingarna men inte för klimatet.
Supermiljöbloggen sammanfattar det helt enkelt så här: ”Kyotoprotokollet lever vidare, men mycket försvagat, eftersom Kanada, Ryssland och Japan har valt att lämna och USA aldrig var med från början. Därmed är det nästan bara EU och världens fattigare länder kvar inom det gamla avtalet. Den framgång som har varit är att alla viktiga utsläppsländer har gått med på att förbinda sig till ett kommande gemensamt avtal. Men där slutar också framgångarna, avtalet kommer nämligen inte att träda i kraft förrän 2020, och enligt FN:s forskningssammanställningar måste utsläppen börja minska innan 2020 om vi ska kunna klara målet om max två graders uppvärmning. Med nuvarande avtal verkar det alltså osannolikt att vi ska klara det målet.”
Vid sidan om detta reagerar jag på hur Västvärlden ser på fattiga länder när det gäller klimatförhandlingarna. Den här bloggen står ju för klimaträttvisa, att de rika länderna ska betala största delen av klimatnotan och hjälpa de fattiga länderna att skapa hållbar utveckling och anpassa sig till extrema klimatförhållanden. De rika länderna har både släppt och släpper ut mest. Därmed har de ett större ansvar.
Dock kan det knappast undgått någon att många västerländska medier och politiker riktar krut mot nyindustrialiserade stora länder som Kina, Indien och Brasilien. SVD skriver: ”Två stora utsläppsländer – Kina och Indien – verkar än så länge försiktigt positiva till en plan för ett nytt, bindande klimatavtal som omfattar även dem.” För någon timme sedan hade DN en TT-artikel på hemsidan som gladde sig åt att just Kina och Indien ingick i den nya färdplanen – och nämnde inte att även USA är med. Nu har de åtgärdat detta, men placerar de tre nyss nämnda länderna i samma kategori – ”de största utsläppsländerna”.
Problemet är att Kina och Indien inte är i närheten av USA när det gäller utsläpp per capita. Att man betonar Kinas klimatansvar är visserligen förståeligt, i egenskap av ”the factory of the world” kommer de släppa ut rejält mycket de kommande decennierna. Men att hacka på Indien tycker jag är obegripligt. De släpper inte ut mycket mer än Afrika:
Man behöver inte vara kärnfysiker för att förstå att anledningen till att världens största länder släpper ut så mycket är för att de är så många. På ett Klimatforum som anordnades i Stockholm när COP 17 började sa Hans Rosling att man måste räkna med utsläpp per capita när man diskuterar utsläppsminskningar, något annat blir ohållbart. Indien har fler hungriga invånare än hela Afrika. Det är en subkontinent med enorma kontraster där olika delstater skiljer sig rejält från varandra. Det landet behöver utveckling, och det ska vi respektera.
USA däremot är världens rikaste land och världens största utsläppare av fossila bränslen. En väldigt stor del av befolkningen tror inre ens att klimathotet existerar, tack vare oljebolagens opinionsfinansieringar. USA blev kända som Durbans broms (tillsammans med Kanada). Inte undra på att en amerikansk aktivist tog över ordet från sin förhandlare:
”I am speaking on behalf of the United States of America because my negotiators cannot. The obstructionist Congress has shackled justice and delayed ambition for far too long. I am scared for my future. 2020 is too late to wait. We need an urgent path to a fair, ambitious and legally binding treaty. We need leaders who will commit to real change, not empty rhetoric. Keep your promises. Keep our hope alive.”
Bloggen Rättvis elektronik har dragit igång en julkalender om hur arbetsvillkoren och miljöpåverkan ser ut i elektronikindustrin. Följ den här.
Här är ett klipp som visar hur handeln med mineraler som används i elektronik har bidragit till en konflikt i Demokratiska Republiken Kongo som i sin tur har orsakat utbredd undernäring:
Idag börjar klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika, ett evenemang som bedöms bli större än vad VM i fotboll var för ett år sedan. Uppemot 35 000 väntas besöka förhandlingarna och alla hotell är uppbokade. Som den här bloggen betonat förut är dock Sveriges engagemang iskallt, vi är numera ett av de mest oengagerade länderna i klimatförhandlingarna, vår delegation består endast av 45 pers. Media och politiker bryr sig inte. Däremot brinner många biståndsorganisationer för frågan, de fattiga lider ju mest av klimatförändringarna trots att det är de rika som har störst ansvar för det, vi måste stoppa den globala uppvärmningen innan det är för sent. Oxfam har precis publicerat en rapport som visar att klimatförändringarna leder till svält, och ActionAid har skrivit en fantastisk debattartikel på Aftonbladet:
Sveriges regering, kliv fram ur skuggan!
Det är inte acceptabelt att regeringen finansierar Sveriges internationella klimatåtaganden genom att ta pengar från biståndet
I dag börjar klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika. Det är mycket som står på spel. Efter fiaskot i Köpenhamn för två år sedan gick luften ur klimatförhandlingarna. Samtidigt som effekterna av klimatförändringarna har blivit allt mer uppenbara världen över, har mediernas intresse för klimatfrågan minskat. Trots katastrofer som den akuta torkan på Afrikas horn och översvämningarna i svenskarnas turistparadis Thailand, så har klimatpolitiken sjunkit allt längre ner på dagordningen. Regeringens nya chefsförhandlare och klimatambassadör Anna Lindstedt illustrerade detta allt för väl när hon på ett seminarium nyligen inledde med att säga: ”Jag känner tröttheten redan efter en och en halv månad på posten”.
Men även om förhandlingarna är utomordentligt sega så har vi inte råd med trötta företrädare. Den svenska regeringen måste bli en offensiv kraft i klimatförhandlingarna. För att kunna bli det måste Sverige städa framför egen dörr. Det är inte acceptabelt att regeringen finansierar Sveriges internationella klimatåtaganden genom att ta pengar från biståndet. Enligt klimatkonventionen, som Sverige ratificerat, ska klimatfinansieringen vara ny och additionell. Det innebär att man inte ska ta av tidigare utlovade pengar för att finansiera sina nya åtaganden. Ändå är det precis vad regeringen gör. Visst, klimatförändringarna skapar och förvärrar fattigdom. Men andra orsaker till fattigdom försvinner inte av sig själv. Biståndet behövs lika mycket nu som förr.
Under mötet i Durban är det viktigt att regeringen:
Aktivt verkar för en andra åtagandeperiod inom Kyotoprotokollet och för att få med sig EU. Annars står vi utan klimatavtal efter 2012.
Tydligt tar ställning mot instabila och osäkra privata finansieringsmodeller som Världsbankens förslag om marknader för koldioxidinlagring i mark (soil carbon markets), som riskerar att driva utsatta småjordbrukare i Afrika allt djupare ner i fattigdom.
Tar ställning och aktivt verkar för stabil och offentlig klimatfinansiering, som till exempel en internationell skatt på finansiella transaktioner, eller skatt på internationellt flyg- och sjöfart.
Regeringen måste våga ta ställning och gå före i viktiga frågor, inte tyst ställa sig i skuggan av EU:s mer tongivande aktörer. Våra företrädare måste alltid ha världens fattiga för ögonen i klimatförhandlingarna. De som drabbas först och hårdast av utsläppen har varken skapat dem eller varit med och skördat industrialismens frukter. Det är kvinnor och flickor i utvecklingsländerna som drabbas värst. Att låta dem ta ansvar för de klimatförändringar som vi i de industrialiserade länderna har orsakat är en dubbel orättvisa. Det finns alltid en roll att spela för den som vill vara med i matchen. Vi måste betala vår klimatskuld och Sveriges regering borde kliva fram ur skuggan och visa vägen.
Karin Strandås, kampanjledare, ActionAid i Sverige
Tips: Följ Karin Strandås och ActionAid på plats i Durban på bloggenKlimat och fattigdom. Du kan stödja ActionAids klimatprojekt i syd med 50 kronor genom att SMS:a AGERA till 72930.
Diakonia har publicerat en debattartikel i GP, skriven nästan uteslutande av människor från utvecklingsländer:
Rika länder som Sverige måste ta klimatnotan
Klimatförändringarna är en omänsklig prövning för fattiga människor, särskilt kvinnor. De skapade inte klimatförändringarna. Men tvingas bära bördan. Rika länder som Sverige måste ta sitt ansvar under klimattoppmötet i Durban, skriver bland andra Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia.
Klimatförändringarna kommer att påverka alla. Men vi ser dagligen hur det redan nu drabbar människor som lever i fattigdom. Rika länders ledare, inklusive Sveriges, spelar ett högt spel med fattiga människors liv som insats. Ta ert ansvar under klimattoppmötet i Durban och tänk inte bara på möjligheten att vinna nästa val.
Vi arbetar för biståndsorganisationen Diakonia och ser dagligen bevis på hur klimatförändringarna slår mot våra samarbetsorganisationers arbete för att minska fattigdomen. Nu handlar arbetet allt mer om att på kort sikt rädda liv och på lång sikt förebygga nya katastrofer.
Klimatförändringarna är en omänsklig prövning för fattiga människor, varav 70 procent är kvinnor. De bor ofta där inga andra vill bo – i områden som är utsatta vid översvämningar, stormar och jordskred, katastrofer som blir allt vanligare med ett varmare klimat.
Förlorar skördar
I länder som Bangladesh, Sri Lanka och Burma slår jorderosion, översvämningar, torka och tropiska stormar mot marginaliserade människor som förlorar skördar, får förstörd jordbruksmark och blir sjuka av smutsigt vatten. Vägar, vårdkliniker och skolor förstörs. Kvinnorna, som redan är missgynnade, har alltjämt ansvaret att få tag på dricksvatten och mat. Den press klimatförändringarna innebär har ökat våldet mot kvinnor i hemmet.
I Perus och Bolivias högland är fattiga samhällens existens hotad av det förändrat väder i klimatförändringarnas spår. I Nicaragua och Guatemala har översvämningar och orkaner ökat i intensitet och utsatta kvinnor och män lever i ett konstant akuttillstånd med få möjligheter att förbättra livet mellan katastroferna.
I Somalia och Mali får fattiga jordbrukare hjälp att utveckla metoder som gör det möjligt att överleva trots återkommande naturkatastrofer. Men ansträngningarna är förgäves om vi inte sätter stopp för ytterligare klimatförändringar.
Förstör jordbruksmarken
Stora delar av Egypten kommer försvinna när havsnivån stiger och bönderna tvingas lämna det mycket bördiga Nildeltat när saltvattnet tränger in i Nilen och förstör jordbruksmark.
Listan över det mänskliga lidandet kan göras längre, men slutsatsen är tydlig. De kvinnor och män vi möter skapade inte klimatförändringarna. Men de tvingas bära bördan. Sanningen är att rika länder, som Sverige, gjort lägre åtaganden om utsläppsminskningar än vad fattiga länder åtagit sig. Varken Sverige eller något annat rikt land har hittills fört över en enda ny krona till fattiga länder för att lindra klimateffekterna. De tar pengarna från biståndsbudgetarna och bryter löften givna i alla klimatöverenskommelser sedan 1992 om helt nya pengar.
Det är en enorm orättvisa att fattiga människor tvingas betala klimatnotan. Bördan borde ligga på rika länder som Sverige som orsakat klimatförändringarna och dragit ekonomisk nytta av att ha överutnyttjat jordens resurser.
Vi som lever mitt i konsekvenserna av klimatförändringarna kräver att rika länders ledare tar sitt ansvar.
Gör bindande överenskommelser under Kyotoprotokollet.
Genomför de nödvändiga utsläppsminskningarna av växthusgaser och stimulera övergången till en utveckling som är hållbar.
Ge utvecklingsländerna de resurser och den teknologi de behöver för att hantera klimatförändringarna och kunna utvecklas. Ta inte klimatpengarna från de redan knappa biståndsbudgetarna, utan skapa nya sätt att generera de nödvändiga pengarna.
Det här är fullt möjligt att genomföra. Kyotoprotokollet är ett bindande avtal som kan utökas och vi vet vilka utsläppsminskningar som krävs. Det enda som saknas är politisk vilja! Klimattoppmötet i Durban är rätt tillfälle att börja visa det.
Bandit Yuenyongtham
Thailand
Olle Kvist
Burma
Bishakha Bhanja
Indien
Martin Gemzell
Kambodja
Khodeja Sultana
Bangladesh
Frank Stephen
Sri Lanka
Ayman Ramsis
Egypten
Rodoph Gebrael
Libanon
Rocio Palomino
Peru
Reina Rivera
Honduras
Pedro García
El Salvador
Moises Moraga
Nicaragua
Sotero Sincal
Guatemala
Jorge Velázquez
Bolivia
Juan Carlos Yuste
Paraguay
Cesar Grajales
Colombia
Mamadou Mohamed Touré
Mali
Luther T Yameogo
Burkina Faso
Iraê Baptista Lundin
Mocambique
Annabel Ogwang-Okot
Uganda
Lucy Githaiga
Kenya
Samtliga reprsenterar Diakonia på plats i respektive land.
Bo Forsberg
generalsekrererare Diakonia
—
Artiklar om förhandlingarna i Durban (de är inte många): DN: 1, 2, 3, 4. SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6. SVT: 1, 2, 3, 4, 5. SR: 1. Dagen: 1, 2, 3, 45, 6.
Att klimatförändringarna slår hårt mot världens fattiga kommer inte som någon nyhet för läsare av den här bloggen. Larmrapporterna om minskad mattillgång på grund av torka, översvämningar och kortare växtperioder har avlöst varandra de senaste åren, och självklart drabbas de som har minst marginaler värst.
COP17 är bara drygt två veckor bort. Att man når fram till ett bra klimatavtal under mötet är helt avgörande för vår framtid. Man måste lösa både frågan om utsläppsminskningar och vem som ska betala för konsekvenserna, när och hur pengarna ska levereras.
ActionAid menar att världens ledare måste ta hänsyn till att kvinnor och flickor drabbas särskilt hårt. Annars riskerar åtgärderna som genomförs för att anpassa samhällen till det förändrade klimatet att missa just de som har de största behoven. Mer pengar måste till för att betala för klimatanpassningen i fattiga länder och fattiga kvinnor måste sättas i fokus för detta klimatarbete.
Tio skäl till varför kvinnor riskerar att få stå för klimatnotan:
1 ) Kvinnor är fattigast. Det är de fattigaste och mest sårbara som alltid drabbas värst vid torka, översvämningar och stormar. I dag är 70 procent av världens fattiga kvinnor och flickor. Det är de som får bära konsekvenserna av klimatförändringarna.
2 )Det är kvinnor som är ansvariga för familjens matförsörjning. Därför är de mer beroende av de naturresurser som hotas av klimatförändringar. I södra Afrika är till exempel kvinnor ansvariga för 75 procent av matproduktionen. Kvinnor har sämre förutsättningar för att investera och anpassa jordbruket till klimatförändringarna, eftersom de på grund av diskriminering har svårare att få lån och tillgång till teknologi och utsäde.
3 ) Kvinnorna tar hand om de sjuka. När vatten- och värmerelaterade sjukdomar ökar på grund klimatförändringarna ökar det också arbetsbördan för kvinnorna. Det innebär att de får mindre tid till att odla mat och försörja sig.
4 ) Kvinnors arbetsbörda i hushållet ökar. När skördarna minskar och vattenkällor sinar ökar kvinnors arbetsbörda, vilket minskar deras möjligheter att arbeta utanför hemmet eller utbilda sig. Allt mer tid går åt till att hämta vatten.
5 ) Kvinnor har sämre tillgång till vård. I koldioxidutsläppens spår menar Världshälsoorganisationen att smittoperioderna för insektsburna sjukdomar som till exempel malaria kommer att förlängas. Eftersom kvinnor har sämre tillgång till vård, bland annat på grund av fattigdom och diskriminering, drabbar sjukdomarna dem hårdare.
6 ) Diskriminering leder till döden vid naturkatastrofer. I samband med översvämningar i Bangladesh 1991 då 140 000 personer dog var det fyra gånger fler kvinnor än män som drabbades. Varningar om katastrofen spreds framför allt av män till andra män men sällan vidare till resten av familjen. Många kvinnor tilläts inte heller att lämna hemmet själva, vilket gjorde att de inte själva kunde sätta sig i säkerhet. Liksom i flera andra asiatiska länder kan många kvinnor i Bangladesh inte simma.
7 ) Flickor måste hjälpa till mer hemma istället för att gå i skolan. Klimatförändringarna innebär ökad arbetsbörda för redan fattiga familjer. Det gör att flickor i allt större utsträckning får vara hemma istället för att gå till skolan. Familjer som inte har råd att låta alla sina barn gå i skolan, prioriterar oftast sönerna.
8 ) Kvinnor får inte vara med och fatta beslut. Både på grund av diskriminering och arbetsbörda tillåts kvinnor i mindre utsträckning att vara med och fatta beslut. Det innebär att kvinnors verklighet och problem som uppstår på grund av klimatförändringarna riskerar att förbises i processer som påverkar deras liv och möjligheter att ta sig ur fattigdomen.
9 ) Pengar som behövs för att ta kvinnor och flickor ur fattigdom riskerar att användas till att minska effekterna av den rika världens utsläpp. Den svenska regeringen tar stora resurser från biståndsbudgeten för att finansiera sina internationella klimatåtaganden, trots att man internationellt har kommit överens om att förorenaren ska betala och att pengarna ska vara nya och additionella.
10 ) I många länder saknar kvinnor äganderätt. Trots att kvinnorna ofta är de som ska se till att familjen får mat saknar de i många länder rätten till odlingsland. Det gör det svårt för kvinnorna att anpassa jordbruket.
Supermiljöbloggen har här skissat det ni inte fått reda på via media – läget inför Durban.
I förspelen till FN:s nästa stora klimatmöte, COP17 i Durban, Sydafrika, visar sig de gamla sprickorna mellan fattiga och rika länder. Få gånger tidigare har världen varit så nära att helt sakna ett internationellt klimatavtal, visar Supermiljöbloggens granskning.
Sprickorna mellan de rika och de fattiga länderna har blivit en följetong inom internationell klimatpolitik. Det som främst skiljer dem åt är deras syn på vilket avtal man bör satsa på. De fattiga föredrar en förlängning av det svaga och inte så ambitiösa Kyotoprotokollet, medan de rika länderna ofta förespråkat att man bör satsa på ett annat, framtida och mer ambitiöst avtal.
Under ett ministermöte i Beijing förra veckan kom representanter för de så kallade BASIC-länderna (Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien) fram till sin förhandlingslinje inför Durban. Inte särskilt mycket var nytt; fokus låg kvar på att en förlängning av Kyotoprotokollet.
– Det måste till en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, säger Xie Zhenhua, Kinas chefförhandlare.
Xie har också stöd i sin åsikt från ingen mindre än klimatkonventionens generalsekreterare. Hon har flera gånger under året som gått betonat vikten av att Kyotoprotokollet förlängs med ytterligare en åtagandeperiod.
På grund av dödläget i förhandlingarna la Norge och Australien nyligen ett förslag om att i år anta en typ av färdplan till ett nytt avtal. Tanken är att länder ska komma fram till alla detaljer och år 2015 ha ett helt färdigt protokoll. Problemet med resonemanget är att det har använts tidigare. Det som nämligen ledde fram till hypen innan COP15 i Köpenhamn var att man år 2007 antog en färdplan som skulle vara färdig till COP15. Då funkade det inte, och inget talar för att det skulle funka nu heller. Dessutom kan år 2015 redan vara på tok för sent eftersom man redan nu befarar att det så kallade tvågradersmålet kanske inte går att uppfylla. Att tvågradersmålet bedöms som för svagt gör situationen ännu mer beklämmande.
Konsekvenserna av Norge och Australiens förslag, och resultaten av att förhandlingarna går så långsamt, är att världen, med stor sannolikhet, helt kommer att stå utan internationella klimatavtal.
Mänskligheten satte ju världsrekord år 2010. Aldrig någonsin har vi lyckats fylla atmosfären med lika mycket växthusgaser som under förra året (enligt internationella energimyndigheten IEA).
Det är inte så konstigt. Enligt IEA:s beräkningar går över 400 miljarder dollar årligen i bidrag till fossila bränslen världen över. Det är lika mycket som Världsbanken säger att utvecklingsländerna årligen behöver i klimatinvesteringar inom ett par år.
Närmast veckovis kommer nya vetenskapliga rön om tillståndet i världen. Polarisar och glaciärer som smälter bort, hav som värms upp, sibirisk tundra som tinar. Vi närmar oss farliga tröskeleffekter som kan få den globala uppvärmningen att skena.
Redan nu beräknas över 300 000 människor dö varje år pga klimatförändringarna, enligt Human Impact Report – Climate Change från 2009.
Därför har jag skrivit under kampanjen för klimaträttvisa på www.globalrattvisa.nu. Den 23 november kommer namninsamlingen överlämnas till miljöminister Lena Ek, före hennes avresa till Durban, Sydafrika, där nästa klimattoppmöte hålls. Så skriv gärna på uppropet du också, så vi visar miljöministern att vi är många som vill ha ett ambitiöst och rättvist klimatavtal.
Kampanjen drivs av nätverket www.globalrattvisa.nu, som består av ett 40-tal föreningar och folkhögskolor
Uppdatering: NU, en dag innan förhandlingarna börjar, skrivertidningarnaomklimatförhandlingarna i Durban, och de är mycket pessimistiska. Låt mig ge er ett råd inför framtiden: hade ni skrivit om det liiite tidigare så hade folk kanske känt till det och kunnat sätta press på de passiva politikerna.
Hittills har DN, en av Sveriges största tidningar, publicerat en (1) artikel om klimatet i november, samma månad som det stora klimatmötet i Durban, Köpenhamnmötets efterträdare, kommer äga rum. Den artikeln är skriven av TT. Jag tvivlar på att någon av er har läst den, så jag kan ju ta och citera litegrann så ni vet vad som står:
Förväntningarna är låga inför nästa klimatmöte i december. Samtidigt slog de globala utsläppen av växthusgaser rekord förra året. ”Det är mycket oroande, för det är vår tids ödesfråga”, säger miljöminster Lena Ek om de nya utsläppssiffrorna.
Förväntningarna är låga, gör svensk media något för att åtgärda det? Försöker man uppmärksamma svenska folket på att ingen bryr sig om vår tids ödesfråga? Näpp. TT skriver vidare:
I den politiska debatten handlar det mesta just nu om den ekonomiska krisen. Klimatet nämns sällan. Men även när det gäller klimatfrågan finns det ekonomiska argument — för översvämningar och sjukdomar som kan följa i klimatförändringens spår kostar pengar.
Bra jobbat TT, påminn ekonominissarna som bara har eurotecken i ögonen nuförtiden om att ju längre vi väntar med att lösa klimatproblemen, desto dyrare kommer det bli. Pengar är det enda språk de förstår. Sen dör ju en massa fattiga människor också. Men framför allt förlorar vi massa pengar.
Det känns surrealistiskt att mindre än en månad innan Durban endast kunna finna en enda DN-artikel om klimatet, som enligt bloggaren Ewa Thorslund är mindre än en bild på en popartist på motsvarande siduppslag i papperstidningen. Fattar ni vad det här innebär? Det innebär en säker klimatkatastrof.
Det går vi inte med på! Engagera er för klimatet!
Vi samlar in foton på människor som håller ett budskap de vill föra med till politikerna som träffas i Durban. Dessa kommer lämnas över i flera fotoalbum när förhandlingarna kommer igång. Sätt press på de passiva politikerna – gå in här och ladda upp ert foto!
Ägna er gärna också åt följande nätaktivism:
1. Var med och väck våra politiker genom att skriva på vårt upprop för klimaträttvisa före 11/11/11 (11 november 2011): http://globalrattvisa.nu/uppmana-politikerna-att-agera-for-klimatrattvisa Än så länge har fler än fem tusen personer ställt sig bakom uppropet. Vårt mål är 11 111 personer.
2. Hjälp oss att låta denna budkavel för klimatet sprida sig till så många människor som möjligt. Uppmuntra 11 till 111 personer att skriva under för klimaträttvisa före 11/11/11 och bjud in dem till detta Facebook-event: ”Budkavel och dikter för klimatet – System Change,not Climate Change!”, http://www.facebook.com/event.php?eid=279186732114642. Längst ner på denna sida finns även en namninsamlingsblankett som man kan skriva ut: http://globalrattvisa.nu/u ppmana-politikerna-att-age ra-for-klimatrattvisa
3. Vi samlar nu ihop klimatdikter, klimattankar och klimatslogans. Skriv en dikt/tanke/slogan till miljöminister Lena Ek som ett inlägg påhttp://www.facebook.com/event.php?eid=279186732114642. De mest klimattankeväckande dikterna/orden/slogans kommer vi attläsa upp för Lena EK när vi överlämnar namninsamlingen före hennes avresa till Durban. Resten av inläggen får hon med sig digitalt som kvällslitteratur. De bästa bidragen publiceras sannolikt i… en tidning nära dig.
—
Här kommer länkar till vad medierna verkligen skriver om – pengar!! DN: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24. SvD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17. SVT: 1, 2, 3, 4, 5. SR: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Dagen: 1. Och apropå Berlusconi, är det inte märkligt att efter allt sjukt han har gjort – från att bedriva en rasistisk invandringspolitik till att ha ett sexistiskt familjeliv – så är det hans misskötsel av pengarna som gör att han får avgå. Borde han inte gjort det för länge sen?
Jag har varit på aktivisthelg med Diakonia, och där höll Ankin Ljungman, policyrådgivare på Diakonia, en lysande föreläsning om klimatförhandlingarna inför toppmötet i Durban 28 november till 9 december (COP17). Det är dött. Att Köpenhamn (COP15) var ett fiasko lär inte ha undgått någon. Konsekvenserna begränsades dock inte till ett urvattnat protokoll, utan att engagemanget för klimatet närmast slocknade i en tid när det absolut inte fick slockna. Förhandlingarna går som de flesta vet ut på att hålla jordens uppvärmning under två grader celsius. Om uppvärmningen stannar på två grader minskar riskerna för en global klimatkatastrof, men riskerna uteblir inte helt och hållet. I dagsläget är vi påväg mot en uppvärmning på fyra grader, vilket innebär en säker katastrof. Engagemanget för att stoppa detta har drastiskt minskat.
Detta gäller framför allt Sverige. Vi ansågs vara drivande i klimatförhandlingarna i Köpenhamn, vi kom med radikala krav, statsministern åkte ned dit för att visa sitt engagemang, vi såg ner på hur andra länder och påpekade hur dåliga de var. Ankin berättade att idag betraktas Sverige som ett av de mest passiva länderna när det gäller klimatet. Politikerna har slutat bry sig. När hon ställde Finansdepartementet till svars för att den senaste budgetpropositionen knappt tog upp klimatfrågan ursäktade de sig med att de bara tänkte på eurokrisen. Durban är oprioriterat, Europa är större än planeten.
Lena Ek var en ivrig påhejare av att EU skulle öka sitt utsläppssänkningsmål till 30 % istället för 20 % (som långtifrån räcker) när hon satt i Europaparlamentet, men när hon för inte så länge sedan blev miljöminister har hon backat från det kravet.
Om man går in på DN:s hemsida och söker på ”klimat” eller ”Durban” hittar man ytterst litet. Ankin frågade DN varför de inte kommenterade Durbans förberedande möte i Panama med mer än tvåartiklar från TT sa de ”Men det händer ju inget!” Det om något är ett argument för att skriva om det. Vi har med en politisk skandal av gigantiska mått att göra. Sveriges regering bryr sig inte längre om klimatet. Skillnaden mellan engagemanget inför Durban och inför Köpenhamn är milsvid.
Diakonia har precis som många andra organisationer fokuserat på klimaträttvisa. Kortfattat innebär konceptet att klimatfrågan är en rättvisefråga, eftersom de rika länderna har störst skuld till utsläppen medan de fattiga länderna drabbas absolut värst av klimatförändringarna. Det innebär att de rika länderna måste betala störst del av notan, och hjälpa de fattiga länderna att ställa om till klimatsmart produktion genom att ge dem pengar till detta. Sådana pengar utlovades i Köpenhamn, och även om det var mycket mindre än vad som behövs så var det ändå något. Idag, sa Ankin, har endast 8 % utbetalats – och samtliga pengar har tagits från de rika ländernas biståndsbudgetar. Det innebär att de som betalar för fattiga länders klimatomställningar inte är de rika länderna, inte heller de fattiga ländernas regeringar – det är de fattiga. Detta trots att pengarna skulle vara ”new and additional” enligt Köpenhamndokumentet, och trots att när Diakonia frågade representanter från riksdagspartierna om huruvida pengar för klimatanpassning i utvecklingsländer skulle vara andra pengar än de en procent av BNI som finns i biståndsbudgeten svarade alla ja (utom Moderaterna som inte svarade på frågan).
Men det finns hopp.
Till skillnad från apatiska Sverige pågår en bred folkrörelse för klimaträttvisa och ett starkt avtal i Durban. Kampanjen heter We have faith – act now for climate justice och kommer utmynna i en stor aktion i Durban där tusentals samlas för att kräva detta. Rörelsen samarbetar med Time for Climate Justice där Diakonia och Svenska kyrkan är med. Vi samlar in foton på människor som håller ett budskap de vill föra med till politikerna som träffas i Durban. Dessa kommer lämnas över i flera fotoalbum när förhandlingarna kommer igång. Sätt press på de passiva politikerna – gå in här och ladda upp ditt foto!
Ägna er gärna också åt följande nätaktivism:
1. Var med och väck våra politiker genom att skriva på vårt upprop för klimaträttvisa före 11/11/11 (11 november 2011): http://globalrattvisa.nu/uppmana-politikerna-att-agera-for-klimatrattvisa Än så länge har fler än fem tusen personer ställt sig bakom uppropet. Vårt mål är 11 111 personer.
2. Hjälp oss att låta denna budkavel för klimatet sprida sig till så många människor som möjligt. Uppmuntra 11 till 111 personer att skriva under för klimaträttvisa före 11/11/11 och bjud in dem till detta Facebook-event: ”Budkavel och dikter för klimatet – System Change,not Climate Change!”, http://www.facebook.com/event.php?eid=279186732114642. Längst ner på denna sida finns även en namninsamlingsblankett som man kan skriva ut: http://globalrattvisa.nu/u ppmana-politikerna-att-age ra-for-klimatrattvisa
3. Vi samlar nu ihop klimatdikter, klimattankar och klimatslogans. Skriv en dikt/tanke/slogan till miljöminister Lena Ek som ett inlägg påhttp://www.facebook.com/event.php?eid=279186732114642. De mest klimattankeväckande dikterna/orden/slogans kommer vi attläsa upp för Lena EK när vi överlämnar namninsamlingen före hennes avresa till Durban. Resten av inläggen får hon med sig digitalt som kvällslitteratur. De bästa bidragen publiceras sannolikt i… en tidning nära dig.
Nyhetsartiklar om klimatet (de är inte många): SR: 1. SvD: 1, 2.
Utrota hungern! 