Journalisten Bengt Nilsson och debattören Fredrik Segerfeldt är två av de mest extrema biståndskritikerna i Sverige, de pumpar ut sitt hat mot att ge pengar till de fattiga och blundar ständigt för alla åtskilliga goda resultat de ger. Jag har läst det de skriver i ett par år, och när de nu har fått in en debattartikel i DN är det inget nytt utan de gamla vanliga dåliga argumenten de använder för att argumentera för att vi ska sluta ge pengar till fattiga människor.
Nilsson och Segerfeldt lutar sig på tre auktoriteter i sin debattartikel – statssekreterare Hanna Hellquist, en skrivelse av regeringen om biståndets effektivitet samt professorerna Svedberg och Svensson på Stockholms universitet. Moderaterna består av många biståndskritiker vilka regeringen på åtskilliga sätt försöker tillfredsställa, så när biståndsministerns statssekreterare sa att de på det stora hela inte vet om biståndet fungerar på den nyliberala och extremt biståndskritiska tankesmedjan Timbros seminarium var det något åskådarna ville höra. Men stämmer det verkligen att vi inte vet om biståndet gör någon nytta? Biståndet är en av de mest kontrollerade utgifter staten har, det genomförs oerhört många rapporter och revisioner för att se om pengarna går fram – och i allra flesta fall gör de det. Det finns väldigt få exempel på misslyckade biståndsprojekt. Men Hellquist kallar detta för att enskilda projekt på mikronivå lyckas. Enskilda? Nästan allt lyckas!
Skrivelsen Nilsson och Segerfeldt sedan citerar diskuterar de långsiktiga resultaten av biståndet, där det står om ”svårigheterna att redovisa långsiktiga effekter av den verksamhet som får stöd genom det svenska utvecklingssamarbetet”. Nilsson och Segerfeldt börjar rada upp hur mycket pengar biståndet rör sig om (ungefär som när Sverigedemokrater beskriver hur stora och ”hemska” invandringskostnaderna är) och kommer fram till att det är lika mycket som vi betalar till gymnasieskolan (och jag blir förvånad – är det så lite? Allt vårt bistånd till 70 länder kan inte ens betala för gymnasieskola i ett enda land större än vårt?). De skriver: ”Varken politiker eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.” Men hallå, här blandas äpplen och päron ihop i en enda fruktsallad. Det är långsiktig påverkan Hellquist och skrivelsen diskuterar. Jag är inte säker på att vi vet hur pengarna till gymnasiet i Sverige påverkar tillväxten. Sådant är extremt komplext att mäta – hur mycket mer då i fattiga länder? Men vi ser att folk lär sig saker, både i Sverige och i fattiga länder. Alfabetismen har gått upp i rasande takt i fattiga länder tack vare biståndets stöd till utbildningssektorn. Det blundar dock Timbro för och fokuserar på BNP – ett utvecklingsmått med väldigt stora brister.
Varken Nilsson eller Segerfeldt är akademiker, varför de tacksamt väldigt ofta citerar Svedberg och Svensson som är de enda forskare i Sverige som är biståndskritiker (sundare forskare hänvisar Nilsson och Segerfeldt förstås inte till). Och plötsligt gör de en u-sväng, från att ha diskuterat svårigheterna kring att bedöma biståndets långsiktiga resultat börjar de tala om biståndets ”misslyckande” och att det inte har ”fungerat”. Öh? Frågan var ju att man inte var säker på resultaten – de långsiktiga vill säga, de kortsiktiga vet man är goda. Man inleder med att citera statssekreteraren för att argumentera för något hon aldrig sagt – att biståndet ska ha misslyckats.
Här kommer de klassiska dåliga argumenten man hört tusen gånger förut:
Att biståndet utgör ”enorma” summor som vi ”pumpar” in utan att det leder till tillväxt. Att mer pengar lämnar fattiga länder än går in i dem är man knäpptyst kring, likaså att finansiella flöden kopplade till näringslivet är mångdubbelt större än biståndet vilket gör att det snarare är det man ska skylla på för den uteblivna tillväxten. Michael Clemems med kolleger kom förra året men en uppdaterad version av sitt paper Counting Chickens when they hatch som tydligt visar att bistånd som har till syfte att leda till tillväxt (vilket allt bistånd inte har) leder till tillväxt.
Att biståndet stöder och gynnar korrupta diktaturer, ett underligt påstående när andelen bistånd som går till budgetstöd är ca 3% och när Gunilla Carlsson nyligen sagt att det ska läggas ned. Men forskning har inte kunnat påvisa att budgetstöd finansierar krig som Nilsson just hävdade i sin bok Sveriges afrikanska krig, det är ju väldigt sällan som EU:s eller Sveriges budgetstöd inte ställer krav på vad pengarna ska användas till. Nilsson hävdade att pga fungibilitet kan regimen i ett land lägga mer pengar på krig när biståndet finansierar sjukvård och skola. Men som Kenneth Hermele skriver i sin bok Hjälp eller stjälp är det mycket litet som talar för att fungibilitet existerar, en regim som vill kriga och bryta mot mänskliga rättigheter bryr sig inte om hur sjukvården och skolan fungerar.
Och slutligen, att de som jobbar med bistånd i Sverige, vilka Nilsson och Segerfeldt till och med har räknat, har ett egenintresse av ett högt bistånd så att de kan få en god lön. Låt mig påminna om att Nilssons och Segerfeldts kritik av biståndet finansieras av Timbro, som i sin tur finansieras av Svenskt Näringsliv. Timbro vill att vi ska skapa utveckling i fattiga länder med handel istället för bistånd. Näringslivet ser biståndet som sin konkurrent. Därför betalar de Nilsson och Segerfeldt för att spy dynga över en verksamhet som gör fantastiskt mycket gott, lindrar nöd och räddar liv. Gå inte på det de skriver.
Här finns en lysande kritik av Fredrik Segerfeldts selektiva argumentation.
Utrota hungern! 