Archive for ‘Forskning’

februari 13, 2012

Segerfeldt och Nilsson upprepar sina dåliga argument mot bistånd

av Micael Grenholm

Journalisten Bengt Nilsson och debattören Fredrik Segerfeldt är två av de mest extrema biståndskritikerna i Sverige, de pumpar ut sitt hat mot att ge pengar till de fattiga och blundar ständigt för alla åtskilliga goda resultat de ger. Jag har läst det de skriver i ett par år, och när de nu har fått in en debattartikel i DN är det inget nytt utan de gamla vanliga dåliga argumenten de använder för att argumentera för att vi ska sluta ge pengar till fattiga människor.

Nilsson och Segerfeldt lutar sig på tre auktoriteter i sin debattartikel – statssekreterare Hanna Hellquist, en skrivelse av regeringen om biståndets effektivitet samt professorerna Svedberg och Svensson på Stockholms universitet. Moderaterna består av många biståndskritiker vilka regeringen på åtskilliga sätt försöker tillfredsställa, så när biståndsministerns statssekreterare sa att de på det stora hela inte vet om biståndet fungerar på den nyliberala och extremt biståndskritiska tankesmedjan Timbros seminarium var det något åskådarna ville höra. Men stämmer det verkligen att vi inte vet om biståndet gör någon nytta? Biståndet är en av de mest kontrollerade utgifter staten har, det genomförs oerhört många rapporter och revisioner för att se om pengarna går fram – och i allra flesta fall gör de det. Det finns väldigt få exempel på misslyckade biståndsprojekt. Men Hellquist kallar detta för att enskilda projekt på mikronivå lyckas. Enskilda? Nästan allt lyckas!

Skrivelsen Nilsson och Segerfeldt sedan citerar diskuterar de långsiktiga resultaten av biståndet, där det står om ”svårigheterna att redovisa långsiktiga effekter av den verksamhet som får stöd genom det svenska utvecklingssamarbetet”. Nilsson och Segerfeldt börjar rada upp hur mycket pengar biståndet rör sig om (ungefär som när Sverigedemokrater beskriver hur stora och ”hemska” invandringskostnaderna är) och kommer fram till att det är lika mycket som vi betalar till gymnasieskolan (och jag blir förvånad – är det så lite? Allt vårt bistånd till 70 länder kan inte ens betala för gymnasieskola i ett enda land större än vårt?). De skriver: ”Varken politiker eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.” Men hallå, här blandas äpplen och päron ihop i en enda fruktsallad. Det är långsiktig påverkan Hellquist och skrivelsen diskuterar. Jag är inte säker på att vi vet hur pengarna till gymnasiet i Sverige påverkar tillväxten. Sådant är extremt komplext att mäta – hur mycket mer då i fattiga länder? Men vi ser att folk lär sig saker, både i Sverige och i fattiga länder. Alfabetismen har gått upp i rasande takt i fattiga länder tack vare biståndets stöd till utbildningssektorn. Det blundar dock Timbro för och fokuserar på BNP – ett utvecklingsmått med väldigt stora brister.

Varken Nilsson eller Segerfeldt är akademiker, varför de tacksamt väldigt ofta citerar Svedberg och Svensson som är de enda forskare i Sverige som är biståndskritiker (sundare forskare hänvisar Nilsson och Segerfeldt förstås inte till). Och plötsligt gör de en u-sväng, från att ha diskuterat svårigheterna kring att bedöma biståndets långsiktiga resultat börjar de tala om biståndets ”misslyckande” och att det inte har ”fungerat”. Öh? Frågan var ju att man inte var säker på resultaten – de långsiktiga vill säga, de kortsiktiga vet man är goda. Man inleder med att citera statssekreteraren för att argumentera för något hon aldrig sagt – att biståndet ska ha misslyckats.

Här kommer de klassiska dåliga argumenten man hört tusen gånger förut:

Att biståndet utgör ”enorma” summor som vi ”pumpar” in utan att det leder till tillväxt. Att mer pengar lämnar fattiga länder än går in i dem är man knäpptyst kring, likaså att finansiella flöden kopplade till näringslivet är mångdubbelt större än biståndet vilket gör att det snarare är det man ska skylla på för den uteblivna tillväxten. Michael Clemems med kolleger kom förra året men en uppdaterad version av sitt paper Counting Chickens when they hatch som tydligt visar att bistånd som har till syfte att leda till tillväxt (vilket allt bistånd inte har) leder till tillväxt.

Att biståndet stöder och gynnar korrupta diktaturer, ett underligt påstående när andelen bistånd som går till budgetstöd är ca 3% och när Gunilla Carlsson nyligen sagt att det ska läggas ned. Men forskning har inte kunnat påvisa att budgetstöd finansierar krig som Nilsson just hävdade i sin bok Sveriges afrikanska krig, det är ju väldigt sällan som EU:s eller Sveriges budgetstöd inte ställer krav på vad pengarna ska användas till. Nilsson hävdade att pga fungibilitet kan regimen i ett land lägga mer pengar på krig när biståndet finansierar sjukvård och skola. Men som Kenneth Hermele skriver i sin bok Hjälp eller stjälp är det mycket litet som talar för att fungibilitet existerar, en regim som vill kriga och bryta mot mänskliga rättigheter bryr sig inte om hur sjukvården och skolan fungerar.

Och slutligen, att de som jobbar med bistånd i Sverige, vilka Nilsson och Segerfeldt till och med har räknat, har ett egenintresse av ett högt bistånd så att de kan få en god lön. Låt mig påminna om att Nilssons och Segerfeldts kritik av biståndet finansieras av Timbro, som i sin tur finansieras av Svenskt Näringsliv. Timbro vill att vi ska skapa utveckling i fattiga länder med handel istället för bistånd. Näringslivet ser biståndet som sin konkurrent. Därför betalar de Nilsson och Segerfeldt för att spy dynga över en verksamhet som gör fantastiskt mycket gott, lindrar nöd och räddar liv. Gå inte på det de skriver.

Här finns en lysande kritik av Fredrik Segerfeldts selektiva argumentation.

Annonser
oktober 4, 2011

Överbefolkning orsakar inte hunger

av Micael Grenholm

Flera har kommenterat här på bloggen att jordens befolkningstillväxt är orsaken till att så många hungrar, och att våra försök att bekämpa hungern ger begränsad effekt pga. överbefolkningen. Nå, det är en myt:

Faktum är att jorden inte är överbefolkad och inte kommer bli det heller, befolkningstillväxten kommer avstanna enligt FN för att sedan krympa:

Fattigdom, konflikter, brist på demokrati, naturkatastrofer, miljöförstöring, misskött jordbruk och dålig infrastruktur orsakar hunger. Inte att jorden är överbefolkad.

oktober 3, 2011

Det motsägelsefulla Nobelpriset

av Micael Grenholm

Nobelpriset uppmärksammar väldigt ofta väldigt bra grejer, inte bara fredspriset utan även de andra ger forskare credit för upptäckter som förbättrar livet för massvis med människor, inte minst de fattiga. Varför ska man då envisas med att fira i yttersta lyx, så att Muhammes Yunus och andra personer som är väl medvetna om de fattigas situation måste delta i superdyra festligheter? Det skulle gå mer i linje med Nobelprisets världsförbättrande vision om man tog en falafelrulle och spenderade resten av pengarna på viktigare saker.

Läs mer om en enkel livsstil här.

DN: 1, 2, 3, 4. SvD: 1, 2.

juni 8, 2011

Biståndskritikens misstag

av Micael Grenholm

I flera år har jag intresserat mig för att undersöka kritik mot bistånd och försvar för bistånd. Jag menar då inte den sortens kritik som vill ändra formen på biståndet, till exempel ”USA ger bara till sina allierade, man borde ge till de fattigaste istället” utan den kritik som menar att själva principen att ge något till en fattig aldrig kommer hjälpa den fattige. Dessa kritiker förespråkar i regel alltid att principen att sälja något till den fattige som den fattige får betala dyrt för alltid kommer hjälpa den fattige.

I mitt projektarbete på gymnasiet producerade jag en liten rapport som heter Biståndskritik och kritik mot biståndskritik. Där går jag igenom argumenten för och emot bistånd och gör en argumentsanalys. Min bedömning är att argumenten för bistånd utan tvekan vinner. Rapporten kan läsas här: BISTÅNDSKRITIK3.0

När jag skulle dyka djupare i debatten visade sig att det inte finns jättemycket skrivet om det. Forskningen kring bistånd är minimal, antagligen för att u-länder i regel inte är så intressanta för ekonomer. Internationellt är det i regel forskare med anknytning till FN som argumenterar för bistånd och forskare med anknytningar till Världsbanken som argumenterar emot det. I Sverige utgörs debatten inte först och främst av forskare utan biståndsorganisationer på ena sidan (Diakonia, Svenska kyrkan, Röda korset m.fl.) och extremliberala marknadsförespråkare å andra sidan (tankesmedjan Timbro, som får massvis med pengar från näringslivet). Dessa debatterar genom hemsidorna Därför bistånd och Timbros biståndssida. En hemsida som snappar upp vad de skriver och vad flera andra (dagstidningar exempelvis) skriver är Biståndsdebatten.se.

Fredrik Segerfeldt är den mest extreme biståndskritiker jag läst och menar till skillnad från den internationellt mest kände biståndskritikern William Easterly att allt bistånd ska läggas ned (Easterly menar att det ska omformas så att mer sköts på gräsrotsnivå och i högre grad i samarbete med näringslivet). I Segerfeldts bok Gör ingen skada är det främsta ”empiriska beviset” för att bistånd är värdelöst är att forskare inte har funnit något positivt samband mellan mycket bistånd och hög tillväxt. Segerfeldt illustrerar med en tabell som visar att de 18 länder som tagit emot mest bistånd som andel av deras BNP/capita har i genomsnitt haft 0% ekonomisk tillväxt.

Även Easterly och flera andra biståndskritiker använder sig av denna argumentation, och det är den jag ägnar stor uppmärksamhet i rapporten ovan. Argumentationen faller i och med det enkla faktum att fattiga länder ger mer pengar till rika än tvärtom. De pengar de afrikanska länderna får i form av bistånd är ungefär lika mycket som de pengar som åker ut ur dessa länder genom arbetskraftsutvandring, orättvis handel och avbetalningar av u-ländernas gigantiska ockerlån. De pengar som far från fattiga länder till skatteparadis genom kapitalflykt är tio gånger mer än vad de får i bistånd. Alla dessa faktorer hör samman med näringslivet.

Detta ignoreras i biståndskritikernas resonemang, och de argumenterar som om biståndet är den enda faktorn som styr tillväxten i ett fattigt land. Men inte ens i länder där biståndet uppgår till en betydande stor del av BNP är det en större ekonomisk faktor än näringslivet. Segerfeldt gör också flera andra misstag och extrema snedvridingar av empiriska data i sin bok, bland annat menar han att institutioner och människors värderingar är det som främst styr den ekonomiska utvecklingen i ett land, och att biståndet har väldigt svårt att påverka dessa. Beviset för detta är återigen att mer och mer bistånd som ska påverka institutioner har givits men institutionernas kvalitet har inte förbättrats. Att andra saker än bistånd kan påverka institutioner finns inte med i resonemanget. Segerfeldt nämner inte heller kolonialism och nutida västerländskt förtryck av fattiga människor som förklaringar till den dåliga utvecklingen.

Låt mig vara noga med att poängtera att även många biståndsförespråkare gör fel, och biståndskritiker som Easterly tycker jag har en sund poäng i det att biståndets mål är att inte existera och att det måste vara förankrat hos lokalbefolkningen för att fungera. Men biståndskritikerna på Timbro är på tok för extrema.

maj 17, 2011

10 saker alla borde veta om hunger

av Micael Grenholm

Från World Food Program.

How many hungry people are there in the world and where do most of them live? What effect does it have on their minds and bodies and what can we do to help them? Here is a list of 10 things about hunger that absolutely everyone should know.

1. At present, there are 925 million people in the world who do not eat enough to be healthy. That means, one in every seven people on Earth goes to bed hungry each night. (Source: FAO News Release, 2010)
 
2. Rising food prices pushed an additional 44 million people into hunger between June 2010 and February 2011 when they soared to their highest level ever. (Source: World Bank Food Price Watch, 2011)
 
3. While the number of hungry people has risen, as a percentage of the world population, hunger has actually fallen from 33 per cent of the population in 1969 to just over 15 per cent of the population in 2010. (Source: FAO, 2010)
 
4. Well over half of the world’s hungry people–some 578 million people–live in Asia and the Pacific region. Africa accounts for just over one quarter of the world’s hungry population. Source: (Source: FAO, The State of Food Insecurity in the World, 2010)
 
5. Hunger is number one on the list of the world’s top 10 health risks. It kills more people every year than AIDS, malaria and tuberculosis combined. (Source: UNAIDS global report, 2010; WHO World Hunger and Poverty Statistics, 2011).
 
6.  A third of all deaths in children under the age of five in developing countries are linked to undernutrition. (Source: UNICEF Report on Child Nutrition, 2006)
 
7. The first 1,000 days of a child’s life, from pregnancy through age two, are the critical window in which to tackle undernutrition. A proper diet in this period can protect them from the mental and physical stunting that can result from malnutrition. (Source: UN Standing Committee on Nutrition, 2009) 
 
8.  It costs just US $0.25 per day to provide a child with all of the vitamins and nutrients he or she needs to grow up healthy. (Source: WFP, 2011)
 
9. Malnourished mothers often give birth to underweight babies who are 20 per cent more likely to die before the age of five. Up to 17 million children are born underweight every year. (Source: A World Fit for Children, UNICEF, 2007)
 
10. By 2050, climate change and erratic weather patterns will have pushed another 24 million children into hunger. Almost half of these children will live in sub-Saharan Africa. (Source: Climate Change and Hunger: Responding to the Challenge, WFP, 2009)
april 24, 2011

Mer jordsbruksforskning, mer jordbruksbistånd, mindre köttkonsumtion

av Micael Grenholm

Ovanstående är de tre viktigaste faktorerna för att lösa den nuvarande och den framtida hungern enligt flera lantbruksforskare som skrivit en debattartikel i UNT.

Det finns tre sätt att få mer mat på borden i framtiden: 1) ökad skörd per ytenhet, 2) minskade förluster i livsmedelskedjan, och 3) förändrad konsumtion främst i den rika världen. Alla tre sätten måste utnyttjas.

I diskussioner om ökad produktion framhålls ofta genteknikens potential. Men för till exempel Afrikas del ligger dock den största potentialen kortsiktigt i bättre tillgång på gödselmedel, bättre vattenhushållning och bevattning, och ett bättre vägnät.

En möjlighet att få maten att räcka till fler är att minska svinnet i livsmedelskedjan. Det globala svinnet från åker till bord har angetts vara hela 20–30 procent.

Således är det mycket mat som går till spillo, som skulle kunna bidra till att föda fler. I vår rika del av världen står animalier för en stor del av människors näringsintag. Det äts här avsevärt mer kött än vad som är motiverat. Detta är problematiskt då det behövs avsevärt större yta för att producera tillräckligt med mat om det görs via animalier än om det görs via vegetabilier.

Läs hela artikeln här.