Archive for ‘Biståndskritik’

mars 13, 2012

Ofattbart dålig biståndskritik i Aktuellt

av Micael Grenholm

Uppdatering: Här har jag kommenterat uppföljningsreportaget som sändes dagen efter reportaget jag kritiserar nedan.

Biståndet måste kritiskt granskas för att kunna förbättras, det finns alltför många exempel på misskött bistånd och det är väldigt viktigt att vi ser till att biståndet ger konkreta resultat för fattigdomsbekämpning. Men biståndskritik som inte syftar till att förbättra biståndet utan till att avveckla det bygger väldigt ofta på bristfälliga argument. I gårdagens Aktuellt sändes ett väldigt märkligt inslag som ifrågasatte om vi ska ge bistånd till Zambia, ja, Afrika överhuvudtaget. Inslaget kan ses här, från 17:50. Som sagt välkomnar jag all kritisk granskning av biståndet, men det som Aktuellt bjöd på var ingen kritisk granskning. Det var en smutskastning byggd på riktigt dåliga argument.

Inslaget inleds med att beskriva hur en fjärdedel av den zambiska skörden bokstavligen ruttnar bort pga en mycket dålig jordbruksreform. För att vinna röster lovade det nu regerande partiet att staten skulle köpa upp lantbrukarnas skörd till förmåneliga priser, något som dels sätter marknadskrafterna ur spel men som också orsakar att stora delar av skörden förstörs. På grund av brist på infrastruktur och lagerlokaler förmår inte staten hämta in all skörd, och det är olagligt för bönderna att sälja eller äta den.

Detta är naturligtvis ett stort problem, och det är tacksamt att Aktuellt tar upp det så att intresse väcks för att förbättra den zambiska livsmedelssäkerheten. Men plötsligt kopplar reportaget ihop detta problem med svenskt bistånd. Genom att hänvisa till ”biståndschefer med god insyn” som dock inte vill uppge sina namn hävdar man att svenskt bistånd ”hjälper den zambiska staten att ha råd med en reform vars syfte anses vara röstfiske bland bönder, och som resulterar i en livsmedelsskandal”.

Sverige ger inte budgetstöd till Zambia, det avslutades 2010, ett år innan jordbruksreformen, istället stöder man vissa sektorer (bland annat jordbruk) med tydligt uppsatta mål som få har invändningar emot. Men anledningen till att  de anonyma biståndscheferna  Aktuellt talat med anser att detta bistånd finansierar den zambiska statens dåliga jordbruksreform är, enligt textversionen av Aktuellt-inslaget på SVT:s hemsida, fungibilitet:

Flera biståndschefer som SVT talat med säger att Zambia kunnat finansiera en sån här reform därför att man varje år får miljontals dollar i bistånd från Sverige, EU och USA. De slipper själva finansiera massvaccinering av skolbarn eller skolböcker eftersom de vet att det finansieras av givarländer.

Problemet med detta resonemang är, som Kenneth Hermele poängterar i sin bok Hjälp eller stjälp (Forum Syd 2008), att man inte kan bevisa att fungibilitet är skadligt eller ens existerar när det gäller bistånd. Dvs. om den zambiska staten vill röstfiska hellre än att garantera sin befolkning livsmedelssäkerhet lär de göra det även om biståndet inte räddar skolbarns liv genom massvaccinering eller hjälper dem ut ur fattigdom genom utbildning. Aktuellt bygger alltså sin främsta kritik mot biståndet i detta reportage på en teoretisk spekulation utan stöd i utvecklingsforskningen. Hur vet man att den zambiska staten inte skulle gjort detta om de inte fått bistånd? Det vet man inte. Det man däremot vet är att barn har fått massvaccinering och skolböcker tack vare svenskt bistånd.

Efter att ha beskrivit denna livsmedelskris börjar reportaget tala om Zambia som Afrikas nya kornbod med enorma skördar (nyss var väl problemet att skördarna ruttnade bort?) och att landet är en av världens tio snabbast växande ekonomier. Och så kommer ett häpnadsväckande uttalande: ”Så frågan är: varför får de fortfarande så mycket pengar i bistånd?”

Hjälp.

zambia

Här är en graf från Hans Roslings välkända statistiskprogram Gapminder. Siffrorna från 2010 visar att Zambias medellivslängd ligger på 49 år och BNP per capita är 1 514 dollar. Både sett till hälsa och pengar är alltså Zambia ett av de fattigaste länderna i världen. Därför får de fortfarande bistånd. Vad Aktuellt menar med ”så mycket” vet jag inte, 2011 var stödet från Sverige 211 miljoner kronor. Det är mindre än resultatet för Uppsala Kommuns årsbokslut 2010.

Aktuellt får medhåll från Idani Lichilo, distriktschef på Zambias jordbruksverk, som säger att Zambia är ”ett mycket rikt land” som kan klara sig väl utan bistånd. Men han har fel. Grafen ovan visar att Zambia inte är ett rikt land. Zambia är ett av världens fattigaste länder. Och Lichilo satt nyss i reportaget och sa att infrastrukturen och tillgången på lagerlokaler är så dålig att en fjärdedel av skörden ruttnar!

Den tillväxt som landet börjar få tack vare sina koppargruvor är god och välbehövlig, men bistånd bör avskaffas när den inte längre behövs, inte när tecknen på att den inte kommer behövas om 20 år uppstår. Att ett land har tillväxt innebär inte att det är rikt. Bistånd till Zambia kommer, om man sköter det rätt, gynna den existerande tillväxten ännu mer. Men eftersom landet fortfarande har stora problem med fattigdom, HIV/AIDS och livsmedelssäkerhet behövs biståndet fortfarande.

Därefter går Aktuellt över till en intervju med Ali Mufuruki, en affärsman från Tanzania som vill att allt bistånd ska läggas ned. Många kanske tänker att hans biståndskritik är legitim pga hans nationalitet, men man får inte glömma att han är verksam inom näringslivet som ofta uttrycker en mycket överdriven kritik mot biståndet, i Sverige exemplifieras detta av tankesmedjan Timbro. Mufuruki deklarerar att han motsätter sig ”allt bistånd i alla former”. Varför då? Jo, för att det ”skapar ett behov där inget finns”, fokus avleds från det väsentliga och istället för att satsa på en hållbar utveckling spenderar man massa tid för att samla in pengar till ”onödiga lyxprylar.”

Hela Mufurikis resonemang är väldigt dunkelt och det är svårt att veta vad han syftar på, men för mig är det ett logiskt felslut att tala om bistånd som går till ”onödiga lyxprylar” när man motsätter sig ”allt bistånd i alla former”. Det bistånd som inte går till onödiga lyxprylar då? Det bistånd som lindrar nöd, räddar liv, som skapar demokrati, jämställdhet, fred, utveckling och handel? Det noga granskade biståndet Sverige bedriver som vi vet går dit det ska? Det finns många dåliga exempel, men det är långt ifrån regeln, och att visst bistånd går till onödiga lyxprylar är en anledning att förbättra biståndet, inte avskaffa det.

Mufuriki fortsätter med att beskriva när jordbrukare inte kan sälja sina produkter till ett bra pris ”för att myndigheterna tar emot livsmedel från givarländer vilket sänker priserna”. Men snälla nån, det är en ytterst liten minoritet av biståndsorgan som skänker mat. Sverige gör det absolut inte. Ändå används detta som argument för att motsätta sig allt bistånd ”i alla former”!

Aktuellt har inte bjudit in någon som kan debattera mot Mufuriki, istället står nyhetsankaret och kommer med väldigt basala frågor som ”Anser ni att vi borde upphöra vårt bistånd till Afrika?” och ”Vad är då alternativet?” En skrattretande kommentar som därmed står oemotsagd är när Mufuriki undrar hur svenska skattebetalare skulle må om de kom till Afrika och såg att deras bistånd lett till att afrikaner åker stora stadsjeepar som de själva inte har råd med.

Stadsjeepar?

  1. De ca 500 miljoner afrikaner som lever i extrem fattigdom (en dollar per dag) har inga stadsjeepar.
  2. Det är en absurd tanke att en stor del, om ens något, av biståndet till Afrika går till stadsjeepar.

Men som sagt reagerar ingen på detta påstående, man har ju varken bjudit in en representant från Sida eller en biståndsorganisation.

Förhoppningsvis kommer uppföljningen på detta inslag i Aktuellt ikväll innehålla svar på tal på detta inslag. Men i sin nuvarande form är det ett tragiskt exempel på extrem biståndskritik utan saklig grund.

februari 21, 2012

De livsfarliga biståndsorganisationerna

av Micael Grenholm
Gunilla Carlsson

Gunilla Carlsson

Det pågår en nedtystning av ickestatliga organisationer (NGOs) i biståndsdebatten. För två år sedan skar Sida under biståndsminister Gunilla Carlssons ledning ned på biståndsorganisationers informationsbidrag med otroliga 60 % på ett år. Omedelbart fick NGO:s med Sidastöd skära ned stora mängder av sin opinionsverksamhet, och NGO:s som uteslutande sysslar med denna form av verksamhet – som t.ex. Swedwatch som undersöker hur svenska företag bryter mot mänskliga rättigheter i fattiga länder – hotades av konkurs.

Det är ingen nyhet att de flesta av dessa NGO:s är kritiska till hur biståndsministern sköter sitt uppdrag, och det är ju knappast av ekonomiska skäl eftersom de får så stor del av sin finansiering från Sida – det är för att de bryr sig om de fattiga och ser vilka behov som finns. Denna kritik är ett störande inslag för Carlssons ”biståndsförnyelse” och hennes strävan att göra alla biståndskritiker inom hennes parti tillfredsställda. Så nedtystningen av biståndsorganisationerna fortsätter. Magnus Walan från Diakonia skrev idag på Facebook:

2003 sa riksdagens utrikesutskott att folkrörelsernas ”opinionsarbete” med att vara röst för människor runt om i världen för att verka för en samstämmig politik var mkt viktig. Nu får vi inte ens ha beslutsfattare som målgrupp (lobbying) och nästa steg sägs vara att vi inte får bedriva ”propaganda” med Sida medel. Vem avgör vad som är propaganda och ”kontroversiellt”? Är det bara de okontroversiella och de som tycker som regeringen som skall finansieras? Märklig hållning av de som säger sig främja dialog och mångfald. Men det kanske är det som är ”pratbiståndet” som skall minska?

Ja, kanske var Carlssons utspel om att det är för mycket prat i svenskt bistånd i P1:s lördagsintervju ännu ett försök att tysta ned de NGO:s som är kritiska till henne. Och paradoxalt nog är det just civilsamhället man vill stötta i mottagarländerna, inte minst för att slippa gå via den förhatliga staten som Carlsson vill sluta stödja genom att upphäva svenskt budgetstöd. Det som i utlandet är demokratibistånd – ett av Sidas tre prioriteringsområden – är i Sverige statligt understödd propaganda som ska avvecklas. Någon som har tänkt på att även politiska förbund får statliga pengar för att bedriva opinion?

Detta är en oroande utveckling, och för att kämpa emot detta och stödja yttrandefrihet och demokrati publicerar jag härmed några utdrag från vad biståndsorganisationer skrivit i debatten efter Carlssons utspel i P1. För en mer omfattande redogörelse av denna debatt, se Tove Silveiras blogg.

Annica Sohlström

Annica Sohlström

Annica Sohlström, generalsekreterare på Forum Syd, skriver på Newsmill:

Carlsson menar att biståndet bör finansiera fler spisar så att kvinnor slipper andas in farlig rök när de lagar mat. Detta är naturligtvis viktigt. Men frågan är om inte biståndet gör mer skillnad när det stöttar kvinnors och mäns organisering för jämställdhet och deltagande i lokalsamhället. När människor går samman för att utkräva sina rättigheter kan de ta sig ur fattigdom. Det är också ett sätt att långsiktigt minska beroendet av biståndet.

Forum Syd arbetar med bistånd på det här sättet. Vi stöttar människors organisering för att utkräva demokrati och rätt till hälsa, mat, utbildning, ren miljö med mera. 

Sohlström skriver också tillsammans med Gabi Björnsson, generalsekreterare Afrikagrupperna, och Annika Jacobsson, kampanjchef Action Aid, i Svenska Dagbladet:

…varje år försvinner upp till 8000–9000 miljarder kronor från utvecklingsländer till rika länder eller skatteparadis. Detta är mer än tio gånger så mycket pengar som hela det internationella biståndet. […]

Rapporten Bringing the billions back från Forum Syd visar att korruption av individer bara utgör 3 till 5 procent av den olagliga kapitalflykten från utvecklingsländer. Huvudaktörer i denna verksamhet är istället multinationella företag som strävar efter att till varje pris undvika beskattning. Ett exempel från Action Aid är det multinationella företaget African PanAfrica Energy som har fört ut över 100 miljoner i obeskattade vinster från Tanzania till skalbolag i skatteparadis. En summa som motsvarar 175 000 barns skolgång under ett år. I detta bolag har den svenska regeringen investerat 90 miljoner kronor genom investeringsfonden Swedfund.

Diakonias Magnus Walan fick uttala sig i Ekot efter Carlssons utspel angående budgetstödet (som Carlsson alltså vill avveckla):

– Budgetstödet innebär ju att man har system där man också ställer krav på att det ska finnas öppenhet. Inte bara i biståndets budget, utan i den nationella budgeten, säger Magnus Walan.

– Våra partners i till exempel Mocambique säger att det innebär att vi kan få insyn och påverka och kolla att pengarna hamnar rätt i länderna; inte bara biståndet utan den nationella ekonomin.

Bo Forsberg

Bo Forsberg

Och avslutningsvis skriver Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg på Diakoniablogg.se:

I regeringens nya strategi för civila samhället i biståndet från 2007 nämns många bra saker, som att Sverige ska stödja ”röstbärare” i länder med fattigdom och förtryck för att stödja dem för att ställa beslutsfattare till ansvar. Men samtidigt ger den svenska regeringen instruktioner till Sida om att vi inte längre får använda biståndsbudgetens informationsanslag till att samtala med beslutsfattare om vapenexport till diktaturer som motverkar demokratibiståndet. Eller prata med beslutsfattare om den klimatpolitik som bidrar till torka i Afrika.

Vi får endast lyfta frågor om problem i utvecklingsländerna och om biståndets resultat. Samtidigt halverades informationsanslaget. En av alliansregeringens biståndsansvariga skrev i en debattartikel att pengarna behövdes till ”barnen i Haiti istället för att gå till flotta kontor och glassiga broschyrer från biståndsorganisationer”.

Min fråga är: Vad kommer hända med svenskt bistånd om dessa röster tystas ned ännu mer?

Media om biståndsorganisationer: Dagen, Dagen.

februari 15, 2012

Bistånd fungerar!

av Micael Grenholm

I en värld där 300 barn dör av undernäring varje timme, vilket blir 2,6 miljoner på ett år, måste vi sätta hungerbekämpning, högt, högt, högt – om inte högst – på agendan. Problemen är akuta, vi måste sluta larva oss och agera, inte bara snacka om det! Det som dock allvarligt försvårar en mobilisering av ett slutgiltigt utrotande av hungern är den extrema biståndskritiken som växt fram i Sverige framför allt under det senaste decenniet. Debattörer som Fredrik Segerfeldt och Dambisa Moyo hävdar att bistånd inte fungerar utan att det tvärtom bör läggas ned. Trots att de allra flesta utvecklingsekonomer inte tar sådan extrem biståndskritik på allvar har de fått stort inflytande, vilket är oroande. För att åtgärda detta har jag skapat en ny flik på den här bloggen som heter Bistånd fungerar. Där ska jag lista upp anledningar till varför de extrema biståndskritikerna har fel.

Måga säger: ”Vi har pumpat in massa pengar i fattiga länder, och inget har hänt!” Man har föreställningen att vi gett gigantiska summor i bistånd, och 2,3 biljoner dollar på 60 år är onekligen en stor summa. Dock måste man även se till hur mycket pengar som lämnar länderna. Och som figuren från Diakonia nedan visar så är biståndet en av de minsta monetära flödena mellan nord och syd, och flödena som går från syd är större än de som går till dem, vilket framför allt orsakas av kapitalflykt och skulder.

Pengaflöden mellan nord och syd

Pengaflöden mellan nord och syd

Därför går det knappast att säga att vi har ”pumpat in” pengar i fattiga länder, de pumpar ganska mycket tillbaka. Detta till trots gör biståndet resultat. Fler människor lär sig läsa, barnadödligheten sjunker, sjukdomar utrotas, sjukhus byggs mm. Hemsidan Därför bistånd kartlägger resultat på marken som orsakas av biståndet.

Relaterat: DN, SvD, SvD, SVT, SR, SR

februari 14, 2012

Jag är en del av biståndsindustrin, enligt Fredrik Segerfeldt

av Micael Grenholm

Min kritik av Bengt Nilssons och Fredrik Segerfeldts debattartikel igår lästes av många – inklusive Segerfeldt själv, som också kommenterar den på Timbros blogg i följande korta ordalag:

Förutom en massa ord utan mening hänvisar han till en vetenskaplig artikel (Clemens et al 2004). Det är ett ypperligt exempel på hur biståndsindustrin förhåller sig till sanning och kunskap. Det är samma studie som Sida tidigare hänvisade till på sin hemsida som belägg för att bistånd leder till tillväxt, trots att den visade att för Sveriges tio största mottagarländer hade biståndet negativ effekt på tillväxten. Det är samma studie vars resultat har blivit avvisat i ett antal senare artiklar (Rajan & Subramanian (2008) respektive Roodman (2007a). Och det är samma Michael Clemens som på Twitter häromdagen skrev följande:

”Lemon juice can end cancer. Outside intervention can end African poverty. Two statements with equal support from scientific evidence.”

Jag har diskuterat med Segerfeldt förut och det jag då påpekat är att han helt och hållet blundar för att de fattiga länderna har gett mer pengar till oss än vi till dem, vi kan inte anklaga biståndet för den uteblivna tillväxten i många fattiga länder eftersom så många andra monetära strömmar, framför allt de kopplade till näringslivet, är så mycket större – och vi kan inte heller påstå att vi ”pumpat in” miljarder kronor, netto har vi knappt gett något. Detta påpekade jag också i gårdagens inlägg, och som vanligt väljer Segerfeldt att inte alls kommentera det, annat än att säga att det är ”ord utan mening”. Det är det dock inte, det är detta faktum som fäller hela den moderna biståndskritiken som Segerfeldt företräder. Grundtanken i biståndskritiken är att vi har gett en massa bistånd som inte hjälpt. Sanningen är att summan inte alls är så stor, den är tvärtom mindre än den summa som går ut från fattiga länder genom kapitalflykt, skulder och västerländska företags vinster. Som följande film ironiskt visar, är det faktiskt de fattiga som ger bistånd till oss:

Därtill har Segerfeldt misstolkat mig, jag hänvisade inte till Clemens et al 2004 utan Clemens et al 2011, en uppdaterad version av artikeln från 2004 som tagit till sig kritiken och skapat en hållbar och modern analys av biståndets påverkan på tillväxten. Segerfeldts problem när han argumenterar för att bistånd inte leder till tillväxt är att det är irrationellt – biståndskritikerna kan inte förklara varför ett vägbygge som ett företag har investerat i ger tillväxt medan ett likadant vägbygge som finansieras av Sida inte gör det. Vi vet att gåvor och bidrag är nödvändiga för utveckling, det är därför vi har gratis skolgång och subventionerad sjukvård – omfånget kan diskuteras, men det är fullständigt orealistiskt att de som är rika inte ska hjälpa de fattiga genom gåvor.

Nå, Clemens et al 2011 visar på att tidigare studier missat att ta in ”timing” i beräkningarna, man glömmer bort att det tar tid för ett biståndsprojekt att leda till tillväxt. När man tar hänsyn till detta finner man ett robust samband mellan bistånd och tillväxt.

Sambandet försvinner dock när biståndet upptar alltför stor del av mottagarlandets BNP pga att man inte har den administrativa kapaciteten att hantera sådana summor. Segerfeldt misstolkar dock detta som att det är en lag att ett land inte kan ta emot för mycket bistånd när det i själva verket pekar på att om givarländerna påtar sig mer administration kommer vi kunna ge ännu mer bistånd till fattiga länder. Men man läser in det man vill läsa.

Sedan har vi Clemens kommentar på twitter, och Segerfeldt verkar inte lägga ned någon energi på att ändra sitt rykte om att vara selektiv. Clemens skrev följande:

Hans poäng, vilket även framstår i artikeln, är att bistånd (eller andra yttre påverkningar, vilket inkluderar investeringar eller militära interventioner) ensamt inte klarar av att utrota fattigdomen i Afrika. Det är självklart. Naturligtvis krävs engagemang inifrån, från afrikaner själva. Men interventioner kan onekligen förbättra läget i fattiga länder, som hans egen artikel också visar – det leder till tillväxt!

Det jag är mest förvånad kring när det gäller Segerfeldts respons är att han inkluderar mig i ”biståndsindustrin” (eftersom jag är ett exempel på ”hur denna förhåller sig till sanning och kunskap”). Industri? Jag är ideellt engagerad, till skillnad från Segerfeldt har jag inget ekonomiskt egenintresse av ett högt bistånd. Anledningen till att jag reagerar på hans texter är att de är falska och orsakar lidande för fattiga människor, inte för att jag tjänar pengar på det. Han tjänar dock pengar på att skriva för Timbro.

februari 13, 2012

Segerfeldt och Nilsson upprepar sina dåliga argument mot bistånd

av Micael Grenholm

Journalisten Bengt Nilsson och debattören Fredrik Segerfeldt är två av de mest extrema biståndskritikerna i Sverige, de pumpar ut sitt hat mot att ge pengar till de fattiga och blundar ständigt för alla åtskilliga goda resultat de ger. Jag har läst det de skriver i ett par år, och när de nu har fått in en debattartikel i DN är det inget nytt utan de gamla vanliga dåliga argumenten de använder för att argumentera för att vi ska sluta ge pengar till fattiga människor.

Nilsson och Segerfeldt lutar sig på tre auktoriteter i sin debattartikel – statssekreterare Hanna Hellquist, en skrivelse av regeringen om biståndets effektivitet samt professorerna Svedberg och Svensson på Stockholms universitet. Moderaterna består av många biståndskritiker vilka regeringen på åtskilliga sätt försöker tillfredsställa, så när biståndsministerns statssekreterare sa att de på det stora hela inte vet om biståndet fungerar på den nyliberala och extremt biståndskritiska tankesmedjan Timbros seminarium var det något åskådarna ville höra. Men stämmer det verkligen att vi inte vet om biståndet gör någon nytta? Biståndet är en av de mest kontrollerade utgifter staten har, det genomförs oerhört många rapporter och revisioner för att se om pengarna går fram – och i allra flesta fall gör de det. Det finns väldigt få exempel på misslyckade biståndsprojekt. Men Hellquist kallar detta för att enskilda projekt på mikronivå lyckas. Enskilda? Nästan allt lyckas!

Skrivelsen Nilsson och Segerfeldt sedan citerar diskuterar de långsiktiga resultaten av biståndet, där det står om ”svårigheterna att redovisa långsiktiga effekter av den verksamhet som får stöd genom det svenska utvecklingssamarbetet”. Nilsson och Segerfeldt börjar rada upp hur mycket pengar biståndet rör sig om (ungefär som när Sverigedemokrater beskriver hur stora och ”hemska” invandringskostnaderna är) och kommer fram till att det är lika mycket som vi betalar till gymnasieskolan (och jag blir förvånad – är det så lite? Allt vårt bistånd till 70 länder kan inte ens betala för gymnasieskola i ett enda land större än vårt?). De skriver: ”Varken politiker eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.” Men hallå, här blandas äpplen och päron ihop i en enda fruktsallad. Det är långsiktig påverkan Hellquist och skrivelsen diskuterar. Jag är inte säker på att vi vet hur pengarna till gymnasiet i Sverige påverkar tillväxten. Sådant är extremt komplext att mäta – hur mycket mer då i fattiga länder? Men vi ser att folk lär sig saker, både i Sverige och i fattiga länder. Alfabetismen har gått upp i rasande takt i fattiga länder tack vare biståndets stöd till utbildningssektorn. Det blundar dock Timbro för och fokuserar på BNP – ett utvecklingsmått med väldigt stora brister.

Varken Nilsson eller Segerfeldt är akademiker, varför de tacksamt väldigt ofta citerar Svedberg och Svensson som är de enda forskare i Sverige som är biståndskritiker (sundare forskare hänvisar Nilsson och Segerfeldt förstås inte till). Och plötsligt gör de en u-sväng, från att ha diskuterat svårigheterna kring att bedöma biståndets långsiktiga resultat börjar de tala om biståndets ”misslyckande” och att det inte har ”fungerat”. Öh? Frågan var ju att man inte var säker på resultaten – de långsiktiga vill säga, de kortsiktiga vet man är goda. Man inleder med att citera statssekreteraren för att argumentera för något hon aldrig sagt – att biståndet ska ha misslyckats.

Här kommer de klassiska dåliga argumenten man hört tusen gånger förut:

Att biståndet utgör ”enorma” summor som vi ”pumpar” in utan att det leder till tillväxt. Att mer pengar lämnar fattiga länder än går in i dem är man knäpptyst kring, likaså att finansiella flöden kopplade till näringslivet är mångdubbelt större än biståndet vilket gör att det snarare är det man ska skylla på för den uteblivna tillväxten. Michael Clemems med kolleger kom förra året men en uppdaterad version av sitt paper Counting Chickens when they hatch som tydligt visar att bistånd som har till syfte att leda till tillväxt (vilket allt bistånd inte har) leder till tillväxt.

Att biståndet stöder och gynnar korrupta diktaturer, ett underligt påstående när andelen bistånd som går till budgetstöd är ca 3% och när Gunilla Carlsson nyligen sagt att det ska läggas ned. Men forskning har inte kunnat påvisa att budgetstöd finansierar krig som Nilsson just hävdade i sin bok Sveriges afrikanska krig, det är ju väldigt sällan som EU:s eller Sveriges budgetstöd inte ställer krav på vad pengarna ska användas till. Nilsson hävdade att pga fungibilitet kan regimen i ett land lägga mer pengar på krig när biståndet finansierar sjukvård och skola. Men som Kenneth Hermele skriver i sin bok Hjälp eller stjälp är det mycket litet som talar för att fungibilitet existerar, en regim som vill kriga och bryta mot mänskliga rättigheter bryr sig inte om hur sjukvården och skolan fungerar.

Och slutligen, att de som jobbar med bistånd i Sverige, vilka Nilsson och Segerfeldt till och med har räknat, har ett egenintresse av ett högt bistånd så att de kan få en god lön. Låt mig påminna om att Nilssons och Segerfeldts kritik av biståndet finansieras av Timbro, som i sin tur finansieras av Svenskt Näringsliv. Timbro vill att vi ska skapa utveckling i fattiga länder med handel istället för bistånd. Näringslivet ser biståndet som sin konkurrent. Därför betalar de Nilsson och Segerfeldt för att spy dynga över en verksamhet som gör fantastiskt mycket gott, lindrar nöd och räddar liv. Gå inte på det de skriver.

Här finns en lysande kritik av Fredrik Segerfeldts selektiva argumentation.