Segerfeldt och Nilsson upprepar sina dåliga argument mot bistånd

av Micael Grenholm

Journalisten Bengt Nilsson och debattören Fredrik Segerfeldt är två av de mest extrema biståndskritikerna i Sverige, de pumpar ut sitt hat mot att ge pengar till de fattiga och blundar ständigt för alla åtskilliga goda resultat de ger. Jag har läst det de skriver i ett par år, och när de nu har fått in en debattartikel i DN är det inget nytt utan de gamla vanliga dåliga argumenten de använder för att argumentera för att vi ska sluta ge pengar till fattiga människor.

Nilsson och Segerfeldt lutar sig på tre auktoriteter i sin debattartikel – statssekreterare Hanna Hellquist, en skrivelse av regeringen om biståndets effektivitet samt professorerna Svedberg och Svensson på Stockholms universitet. Moderaterna består av många biståndskritiker vilka regeringen på åtskilliga sätt försöker tillfredsställa, så när biståndsministerns statssekreterare sa att de på det stora hela inte vet om biståndet fungerar på den nyliberala och extremt biståndskritiska tankesmedjan Timbros seminarium var det något åskådarna ville höra. Men stämmer det verkligen att vi inte vet om biståndet gör någon nytta? Biståndet är en av de mest kontrollerade utgifter staten har, det genomförs oerhört många rapporter och revisioner för att se om pengarna går fram – och i allra flesta fall gör de det. Det finns väldigt få exempel på misslyckade biståndsprojekt. Men Hellquist kallar detta för att enskilda projekt på mikronivå lyckas. Enskilda? Nästan allt lyckas!

Skrivelsen Nilsson och Segerfeldt sedan citerar diskuterar de långsiktiga resultaten av biståndet, där det står om ”svårigheterna att redovisa långsiktiga effekter av den verksamhet som får stöd genom det svenska utvecklingssamarbetet”. Nilsson och Segerfeldt börjar rada upp hur mycket pengar biståndet rör sig om (ungefär som när Sverigedemokrater beskriver hur stora och ”hemska” invandringskostnaderna är) och kommer fram till att det är lika mycket som vi betalar till gymnasieskolan (och jag blir förvånad – är det så lite? Allt vårt bistånd till 70 länder kan inte ens betala för gymnasieskola i ett enda land större än vårt?). De skriver: ”Varken politiker eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.” Men hallå, här blandas äpplen och päron ihop i en enda fruktsallad. Det är långsiktig påverkan Hellquist och skrivelsen diskuterar. Jag är inte säker på att vi vet hur pengarna till gymnasiet i Sverige påverkar tillväxten. Sådant är extremt komplext att mäta – hur mycket mer då i fattiga länder? Men vi ser att folk lär sig saker, både i Sverige och i fattiga länder. Alfabetismen har gått upp i rasande takt i fattiga länder tack vare biståndets stöd till utbildningssektorn. Det blundar dock Timbro för och fokuserar på BNP – ett utvecklingsmått med väldigt stora brister.

Varken Nilsson eller Segerfeldt är akademiker, varför de tacksamt väldigt ofta citerar Svedberg och Svensson som är de enda forskare i Sverige som är biståndskritiker (sundare forskare hänvisar Nilsson och Segerfeldt förstås inte till). Och plötsligt gör de en u-sväng, från att ha diskuterat svårigheterna kring att bedöma biståndets långsiktiga resultat börjar de tala om biståndets ”misslyckande” och att det inte har ”fungerat”. Öh? Frågan var ju att man inte var säker på resultaten – de långsiktiga vill säga, de kortsiktiga vet man är goda. Man inleder med att citera statssekreteraren för att argumentera för något hon aldrig sagt – att biståndet ska ha misslyckats.

Här kommer de klassiska dåliga argumenten man hört tusen gånger förut:

Att biståndet utgör ”enorma” summor som vi ”pumpar” in utan att det leder till tillväxt. Att mer pengar lämnar fattiga länder än går in i dem är man knäpptyst kring, likaså att finansiella flöden kopplade till näringslivet är mångdubbelt större än biståndet vilket gör att det snarare är det man ska skylla på för den uteblivna tillväxten. Michael Clemems med kolleger kom förra året men en uppdaterad version av sitt paper Counting Chickens when they hatch som tydligt visar att bistånd som har till syfte att leda till tillväxt (vilket allt bistånd inte har) leder till tillväxt.

Att biståndet stöder och gynnar korrupta diktaturer, ett underligt påstående när andelen bistånd som går till budgetstöd är ca 3% och när Gunilla Carlsson nyligen sagt att det ska läggas ned. Men forskning har inte kunnat påvisa att budgetstöd finansierar krig som Nilsson just hävdade i sin bok Sveriges afrikanska krig, det är ju väldigt sällan som EU:s eller Sveriges budgetstöd inte ställer krav på vad pengarna ska användas till. Nilsson hävdade att pga fungibilitet kan regimen i ett land lägga mer pengar på krig när biståndet finansierar sjukvård och skola. Men som Kenneth Hermele skriver i sin bok Hjälp eller stjälp är det mycket litet som talar för att fungibilitet existerar, en regim som vill kriga och bryta mot mänskliga rättigheter bryr sig inte om hur sjukvården och skolan fungerar.

Och slutligen, att de som jobbar med bistånd i Sverige, vilka Nilsson och Segerfeldt till och med har räknat, har ett egenintresse av ett högt bistånd så att de kan få en god lön. Låt mig påminna om att Nilssons och Segerfeldts kritik av biståndet finansieras av Timbro, som i sin tur finansieras av Svenskt Näringsliv. Timbro vill att vi ska skapa utveckling i fattiga länder med handel istället för bistånd. Näringslivet ser biståndet som sin konkurrent. Därför betalar de Nilsson och Segerfeldt för att spy dynga över en verksamhet som gör fantastiskt mycket gott, lindrar nöd och räddar liv. Gå inte på det de skriver.

Här finns en lysande kritik av Fredrik Segerfeldts selektiva argumentation.

10 Responses to “Segerfeldt och Nilsson upprepar sina dåliga argument mot bistånd”

  1. Tack för fördjupningen. Det var inte svårt att se det ihåliga och skorrande i DN-artikeln.

  2. Kul men folk som engagerar sig, men det vore fel att blunda för problematiken som finns i den svenska biståndssektorn. Det finns både bra och dåliga argument för båda sidor av detta mynt, både för att det fungerar (på micronivå) och att det misslyckas eller i alla fall inte får de effekter som man önskar. Det finns utöver detta så många fler aspekter på bistånd som inte handlar om ifall det resurserna kommer fram till dem de är avsedda för utan som handlar om dess legitimitet om pengarna inte kan redovisas eller rent av försvinner och huruvida ett biståndsberoende får en postkolonial klang vars resonans fortsätter eka över stora delar av världens LDC:s. En av de mest kritiska röster jag hört kring bistånd kom från en zambiansk professor och hennes exempel och sätt att reflektera är värt att läsa innan man tar vidare ställning i biståndsfrågan. (Dambisa Moyo ”Dead Aid”). En annan kritiker som tyvärr tystades ned när han kom med sin bok är Jan Mosander, han lyfter fram oegentligheter i den inhemska svenska biståndssektorn och en hel del misslyckade projekt utomlands som inte tagits upp till diskussion (som det juh inte skulle finns några). Detta är bara några av de nyanser som behöver tas med i beräkningen när man diskuterar bistånd och försöker utforma framtida reformer för att förbättra dess effektivitet och räckvidd. Framför allt får man inte vara rädd att diskutera missförhållanden och problem om man vill att vi skall kunna lösa dem, om det nu är vår sak Att lösa något.

    • Hej Camilla! Jag tror det är viktigt att göra en åtskillnad på två sorters biståndskritik: när man kritiserar enskilda projekt eller biståndsformer och när man kritiserar allt bistånd överhuvudtaget. Det förra välkomnar jag verkligen, jag är den förste att efterlysa effektivare bistånd, det finns många exempel på projekt som inte varit genomtänkta som behöver förbättras. Nilsson, Segerfeldt och även Moyo argumenterar dock för att allt ickehumanitärt bistånd är dåligt, oavsett om pengarna kommer fram eller ej. Om Sida finansierar ett sjukhus som ökar hälsan och skapar utveckling i ett område, vilket har skett flera gånger, så är biståndet ändå dåligt på något mystiskt vis. Det är det som är konsekvensen av att både Nilsson och Segerfeldt har sagt att de vill att Sida ska läggas ned, och Moyo vill avveckla allt ickehumanitärt bistånd på fem år.

      Jag har svårt att se det som en nyansering. Snarare är detta exempel på en mycket onyanserad smutskastning av biståndet. Konstruktiv kritik som vill förbättra biståndet välkomnar jag, men dessa extrema Biståndskritiker vill inte förbättra utan avskaffa. På grund av deras inflytande tar många dem på allvar, men tänk efter: skulle vi betrakta det som seriöst om någon pekade på alla brister i sjukvården och sedan drog slutsatsen att vi ska avskaffa den?

  3. Men nu är det ju faktiskt så att flera Afrikanska länder som är stora mottagarland av bistånd (t.ex. Mozambique och Tanzania) är dom snabbaste växande ekonomierna i världen.

    Det kan debatteras hur vida biståndet ligger bakom detta, men det går knappast att argumentera att biståndet har varit skadligt.

    Det förvånar mig att så få har fått med sig att afrilanska länder utvecklas i hög fart och inte poängterar detta.

  4. Moyo’s bok är förövrigt bara dynga. Mötte henne en gång och hon kan inte argumentera för sig alls, motsäger sig själv och verkar ha väldigt dårlig koll på fakta. Till exempel påstår hon att Syd Korea aldrig mottog bistånd i nån större mängd.

  5. En måhända korkad kommentar men ändå. Skulle inte biståndet göra bättre verkan om man satsade alla miljarderna på ett land? Gärna ett litet och outvecklat. Med den massiva summan pengar skulle det gå att både bygga upp en permanent konkurrenskraftig infrastruktur och utöva politiska påtryckningar. Demokrati och opinionsbildning? Skit i det. Staten får inga pengar alls om de inte uppför en transparent demokrati, transparent byrokrati och ett människovärdigt rättsväsende. Det hela skulle kunna följas upp med bilaterala handelsavtal. När landet är upprustat ekonomiskt, demokratiskt och infrastrukturmässigt och påbörjat handelsutbyte med omvärlden går man över till nästa land.

    Någon miljon hit eller dit = trams.

    • Hej Knorvel! På ett sätt har du rätt – man försöker komma bort från att alla givarländer finns överallt och inte synkar sitt bistånd, därför har Sverige velat ägna sig åt landsfokusering, även fast det nu visade sig ha misslyckats. Men det vore onekligen effektivare om Sverige ägnade sig åt de saker vi kan i de länder vi har erfarenhet av istället för att rädda världen överallt.

      Att ge allt bistånd till ett och samma land är dock kraftigt överdrivet. Dels för att om alla givarländer skulle göra så skulle vi tvingas avveckla allt bistånd i alla utom ca 20 mottagarländer, i varje fall för en tid. Eftersom världens extremt fattiga finns i många fler länder än så skulle många av dem bli lidande. Jag är kritisk till att man hela tiden talar om att ge till länder i biståndet, det är till de fattiga vi ska ge – och i alla länder finns både rika och fattiga. Sen finns problemet att mottagarländer inte har hur stor administrativ kapacitet son helst att ta emot bistånd. En studie har visat att när biståndet uppgår till över ca 20% av BNP förlorar det sin positiva effekt på tillväxten.

      Det du skriver om demokrati förstår jag inte riktigt? Vill du utveckla?

      MVH Micael

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: