Redskapen ligger vid våra fötter – varför plockar vi inte upp dem?

av Emelie

Igår skrev jag på hungeruppropet på 1billionhungry.org och kollade på klippet ovan. När jag såg mannen i klippet få ett smått utbrott började jag le.

En del av mig tänker att det där leendet kom för att jag blev glad att se någon som bryr sig. Någon som faktiskt tar till sig det här och vill göra något åt det. Men en annan del av mig tänker att leendet var mer distanserande. För vill ni veta en sak? Jag är inte så där arg över att människor är undernärda och dör pga av svält. Jag skäms lite över det, men det är sant. Kan jag bara…

låta bli att ta det så personligt

tränga undan att det är mina medmänniskor, med samma värde och rättigheter som jag, som svälter

fortsätta betrakta siffrorna som siffror och inte människor

beundra de som faktiskt gör något

…så kan jag intala mig att det inte är mitt ansvar. Jag kan låta bli att vidta åtgärder för att vända upp och ner på de felaktiga strukturer som finns i samhället.

Men sanningen är att det är mitt ansvar. Så länge jag är en priviligerad västerlänning som faktiskt har mat på bordet (och, shame on me, slänger mat på regelbunden basis) så har jag makten att göra något åt det. Jag har pengar på kontot. Det är inte mycket med svenska mått mätt, men det är tillräckligt för att göra skillnad. Jag kan inte ensam ge hela världen mat, men jag kan ge det till betydligt fler än jag tror. Dessutom kan jag, utan att behöva ge ett enda öre, gå in på thehungersite.com varenda dag och klicka på knappen. Det ser inte mycket ut för världen, men jag tror att varje människa räknas.

Inte bara det, jag kan sprida budskapet. Jag har en dator. Jag har en blogg. Jag har ett facebook-konto. Jag har flera mailadresser och fler vänner än jag ibland inser. Jag har talanger och intressen. Jag kan sätta press på politiker. Jag kan sätta press på företag. Jag kan skriva på upprop. Jag kan skriva massor av blogginlägg med fakta om vad som funkar, hur man effektivast bekämpar hunger. Jag kan länka till biståndsorganisationer och upprop på facebook. Jag kan skriva musik. Jag kan diskutera med mina vänner. Jag har alla möjligheter att protestera, peppa och bilda opinion.

Jag tror att det ser ungefär likadant ut för de flesta som läser på den här sidan. Vi har resurser. Vi har kunskap. Det vi saknar är motivationen som får oss att fortsätta kämpa långsiktigt. Problemet är inte att vi inte kan, problemet är att vi väljer att låta bli.

Jag är fortfarande inte helt säker på hur det var med det där leendet. Om jag försökte skjuta bort ansvaret från mig, eller om jag faktiskt blev glad över att han bryr sig. Men oavsett vilket vet jag att det är upp till mig att sluta passivt beundra de som gör något och bli lika arg själv. Det räcker inte att några enskilda människor kämpar, vi måste alla stå tillsammans om vi ska få slut på den här galenskapen. För – som jag antar att du vet vid det här laget – ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så jag tänker gå in på Detta kan du göra och välja ut minst två saker jag ska göra konsekvent från och med nu. Jag skulle vilja peppa dig att göra samma sak. För det är vårt ansvar. Och våra handlingar gör skillnad. Det är dags att bli arga och plocka upp redskapen.

2 Responses to “Redskapen ligger vid våra fötter – varför plockar vi inte upp dem?”

  1. Så sant, så sant, så sant! Åh vad bra! Tack så mycket!😀

Trackbacks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: